Olina

jag vill dedikera den här bloggen till mina fina vänner som stärker min ryggrad och får mig att inse hur lycklig jag är trots allt.

Marina, den fina. Hon som för alltid kommer vara min glädjedrog. Hon som har vuxit fast i min själ med sängdans, nattbullar, hårfärgning, mjölk, filmmys och träskäventyr. För några år sedan då vi för första gången träffades så trodde jag att jag aldrig skulle se henne igen, men tack vare en halvbra disneyfilm så var jag fast. Hårt och ärligt. Hon var där när jag inte kunde resa mig, hon älskade att se mina tårar bli till diamanter och känner glädjen jag känner enda in i hjärtat. Timmar av ärlighet som stärker oss, dagar av glädje som förskönar oss och händelser som tar oss till en högre sanning. Jag ser framemot att dela mitt liv med henne, att låta min själ växa sig starkare med hennes, att skratta hysteriskt över olyckor som med någon anna skulle bringa tårar. Jag skulle nog ärligt falla ner och dö utan henne. Om det är någon som skrattar som jag så är det hon.

Linus, min bror vid namn och ord. Vi har bestigit berg och burit varandra genom dalar. Min kärlek till honom kommer alltid vara lika stark som ordet kärlek, fast aldrig på ett sätt som andra kommer och går. Vi delar musik och äventyr som ingen annan, fast ändå är vi så långt borta. Vi upplever ingen kärlek som vi delat med andra genom åren och kanske är det så att det bara är jag. Men vi är flytande öar som går under utan kedjan mellan oss. Ingen kommande, förgångare eller nu behöver oroa sig eller känna avundsjuka, inte heller svartsjuka för vi har en renhet som inte kan svärtas ner. Du är vacker min vän men för din hjärtas sång säger jag att hon aldrig behöver oroa sig för min kärlek till dig ty den är inte av det slaget. Endas som en syster känner för sin bror.

Peppe, min för alltid Peppe. Vi är inte dem som vi en gång var och kände. Vi är hav mellan varandra och vi sjunker kanske snart. Vi kände en gång i tiden samma rytm men nu sjunger vi olika delar av texten. Ändå är hon en av mina käraste vänner. För vi har en ärlighet. Vi är nostalgi. Jag har sådant behov av henne så utan henne vem jag inte vem jag är. Men är helt säker på vem jag var. Hon värmer de delar av min själ som glömts bort, vi har något som ingen annan har. Även om det är komplicerat så löser vi det med stulna stunder av igår.

Isabell, spontaninfall och skrattattacker. Utan henne skulle min värld vara mörk som natten och eka av tomrum. Tillsammans bildar vi en löjligt stor glädjebubbla fylld med saker andra skulle tycka vara fåniga. Med henne får jag vara mitt glada jag även fast jag inte är det, jag får vara barnsligt arg och långsint, jag får sprudla av kreativa idéer och ingenting låter dumt för henne, fnittrig över en osannorlik förbjuden verklighet. Felstavade ivriga sms och ytliga timdiskussioner som går nästintill överstyr. Mitt hjärta har fastnat på din kameralins.

Ni där andra som finns och räknas, ni som ännu inte har gått med mig så långt. Ni som jag hoppas få behålla tills mitt hjärta kan skriva ett brev om era fantastiska egenskaper så som detta. Jag tänker vänta ett tag till så mitt hjärta inte slits itu om ni en dag försvinner. För jag hade en, han som försvann. Han som skaver. Jag vågar inte erkänna min förälskelse ännu för er, snart kanske och hoppas jag på för ni får mig att må så bra. Så än så länge får ni vara annonyma för omvärlden men värma min själ, fast ni kanske till och med vet vilka ni är.

Caroline, ord som inte räcker till. Henne spar jag till sist, inte för att alla andra är mindre värda eller förgyller min själ lika mycket. Utan för att hon är hon. Min spegelsyster enda in i själen. Lika fast olika, som orange och rosa. Hon som tror att hon inte kan uttrycka de outtryckbara känslorna lika bra som jag. Hon skulle bara veta. Om någon förstår mig bättre än jag själv och får mig att förstå henne så är det hon. Utan henne skulle jag inte vara jag. Jag kanske inte ens skulle finnas. Om man ska tro på något övernaturligt så tror jag på själsfränder, för hon är min. Ord är ett onödigt nöje för oss, för bäst är vi med tre ord i timmen. En blick så ser hon vad jag tänker, känner det jag känner och ger mig en trygghet att våga falla ut i mörkret. Jag skulle kunna skriva sida efter sida med alla egenskaper hon har fast jag vet att jag inte behöver, för hon känner dem redan. Geografiska avstånd har aldrig betytt något, det kliar bara lite i huden. Med henne flyger jag.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT