Olina

jag har förlorat allt jag en gång hade. jag står här på noll men en tom väg framför mig. att starta ett nytt liv och släppa det gamla är svårt och diffust, för hur gör man för att hitta tillbaka till sig själv utan att släppa den man var men ändå omfamna den nya?

hur lagar man en brusten själ?

jag har ingenting. ingenting alls och det skrämmer mig. att inte veta men vilja. jag vill finna mitt nya liv med en bit av det gamla kvar. jag vill hitta nya vägar tillsammans med mitt förflutna utan att det är spöken från förr. jag vill ha en verklighet. jag vill få känna att livet ler mot mig igen. inte tomma glasburkar som väntar på att fyllas utan den där ljusstrimman som fyllt så många andra. jag vill inte dunka mig själv mot betongväggen som pansrar ditt inre för att hopas på en spricka där jag kan komma igenom. leenden och helhjärtade skratt känns som ett minne blott. jag är brusten. trasig och bortslängd.

jag vet, ja jag vet så väl men det känns så hårt ändå. det känns som att ligga på en våris och intge veta om den kommer spricka eller inte. och under tiden jag måste försöka, så måste jag försöka leva ett liv jag inte vill leva. dessa meningslösa andetag som snarare kväver mig än att hålla mig vid liv.

jag finner stunder då jag är någon annanstans lågt borta från verkligheten och där jag finner mig själv med ett leende. men när när jag kommer tillbaka så slår tanken om ensamheten mig och jag kommer inte undan den kalla sanningen om att det inte finns någon ljusstrimma kvar i mitt liv. det kommer säkert fler framme där på vägen. men nu är det som att gå med trådar i själen som sitter fast i gårdagen.

jag skriker men du hör det inte.

fan.

.