Olina

varför kan man inte få ta EN känsla i taget?
varför kan man helt enkelt bara få vara glad, ett tag åtminstone?

jag vet inte vart eller vad jag ska säga eller ta vägen. det känns som att jag är okapabel till att vara glad utan att någon annan får lida av det. och i slutändan jag. men helger av verklighetsflykter ger mig kraft att möta nattimmars komplikationer. men egentligen spelar det ingen roll, vad spelar någon roll nu? du har kastat tärningen.

jag vet vad som gör mig glad och vad som gör mig ledsen. och just nu så gör du mig ledsen, men jag gör nog dig väldigt ledsen med. kan du inte bara öppna dig helt, låta hjärtat tala utan att hjärnan avbryter. jag märker skillnaden. för jag vet ju bakgrunden men inte det ditt hjärta säger när ingen hör. för jag känner dig fortfarande. ett tag till iallafall. hoppas jag. och vi vill ju båda åt samma håll, men varför strätar vi emot? jag räcker ut handen som din vän, som du vill. fast du kanske inte vet vad du vill. berätta för mig, jag kan hålla en hemlighet.

men sen på andra sidan blir jag glad. glad av berusade nätter av tanklöshet. viktlös och skrattande. ja, jag har kommit så långt att jag kan skratta från mitt hjärta. jag blir glad av mig själv, mitt miserabla jag. men det gör inget, jag finner på något sätt frid i mig själv nuförtiden. jag vet vem jag är och vad jag behöver. jag behöver få skratta hejdlöst utan att någon säger att det är fel. inte för att någon har yttrat de orden, men jag känner det ändå.

men jag blir ju så förbannat kär i minnen och det som varit. för att citera någon som är väldigt bra.

kasta tärningen igen min vän, jag tänker inte låta den falla ner på golvet. det är du som har framtiden i din hand.

Carolina