Olina

För band som inte går av - blod är tjockare än vatten och minnen som inte går att sudda ut.

är jag född till att spilla tårar och smärtas av saknaden? vart jag än vänder mig så faller bitar bort och blottar mitt hjärta, min själ. jag är sårbar, en känslig vind.

jag besökte en gammal nästan bortglömd hemsida idag. som påminde mig om att jag inte är bortglömd men gömd. ett minne från min barndom dök upp, men försvann lika snabbt som det kom. nu skaver mitt hjärta av saknad. det skaver för att jag vet nu att du inte har glömt mig, bara tappat mig, slängt bort mig, vänt ryggen till - kalla det vad du vill. jag har aldrig förstått det, varför. vi delade allt, eller det var det jag trodde fram tills vårat 20e år i livet. då insåg jag att jag levt i en lögn, trott för högt om mig själv. trot att syskonband inte kan klippas av. trott att blod faktiskt var tjockare än vatten, vilket jag så tydligt inser är naivt tänkande. jag litar på mina närmaste bröder och systrar som ingen av dem är du. men det skaver, det skaver att tänka att det är du som jag tänker på när jag ser mina lyckliga stunder från min barndom. jag ser hoppande i sängar, metspön, lego, Karlslundbadet, jag ser lekparker, jag ser dig. tårar för dig och det vi kallade syskonkärlek. tårar för min idioti och förvirring. jag klarar mig bra, jag har många av de saker man kan begära i livet, jag har en kärlek, jag har en trygghet, jag har axlar jag kan tömma mitt tårförråd mot, jag har bröder och systrar. men jag har ingen du.

men jag lever, här och nu. tyngd av minnen och saknad. fylld med kärlek och saknad.
men jag mår bra nu.
men jag saknar dig, bror, vän minne.

/ Carolina