- 14.29
But they are not life Tristan.
They are the shells of life.
And empty ones and in the end
all they hold is days and days without love.
Love is made by God.
Ignore it and you can suffer as you cannot imagine.
jag har skapat panik i min kropp, hela jag rycker av denna känsla. fråga mig inte varför just nu, det är mycket som spelar in och ingen direkt händelse kan pekas ut till syndabock. det är lite av det där och lite av det andra, lite sen igår och lite för alldeles nyss sedan. men sen så brukar dessa anfall slå mig som hårdast när jag är som lyckligast, jag stannar och ser på min lycka och fråga "är det här verkligt?" och det handlar sällan om tvivel på så sätt vissa kanske anser. jag tror bara det handlar om att man vill påminna sig själv om vad som skulle kunna vara, varna sig själv över den mörka sidan. jag är inte orolig över att mitt pickande hjärta kommer kännas så tungt i morgon, det brukar komma lite av och an. jag tror inte att paniken har någon verklighet och anledning men ändå så pickar det lite hårdare ju mer jag tänker på den. men jag brukar känna såhär, när hösten kommer smygande. där mittimellan det som var och det som ännu inte riktigt har blivit verklighet. liv och död. sommarlycka och ledighet möter höstkyla och rutiner som alla delar.
jag känner mig så malplaserad fast ändå så lycklig, men varför får omgivningen mig att känna att jag borde tycka det är fel att jag faktiskt är lycklig så som jag är vart jag än är?
jag har valt det här, för det får mig att må BRA
......det finns hundra skolor i resten av mitt liv, men det finns bara en av du och det är nu.
jag, har nyss haft ett väldigt givande samtal med en vän som inte allt för ofta dyker upp i mitt liv så som jag ibland kan känna att jag behöver. för det är inte min vän egentligen. men vän iallafall. det var ett sånt där samtal som börjar och det bara rullar på utan några pauser och utan någon ansträngning. ett såndan samtal som gör så att man finner en harmoni i sig själv. och trots att jag har pratat om det ofta och jämt och alldeles nyss utan resultat, så insåg jag vilken väg jag borde ta. det fick en nästan som en främling mig att inse utan att ens vidröra ämnet, det de bästa i mitt liv inte kan ha fått mig att göra. men jag är inte redo riktigt ännu, men jag vet iallfall vart jag ska söka. så nu vet jag.
snart ska jag forma mitt liv men nu ska jag ut och leva det!
<3
/ Carolina.
They are the shells of life.
And empty ones and in the end
all they hold is days and days without love.
Love is made by God.
Ignore it and you can suffer as you cannot imagine.
jag har skapat panik i min kropp, hela jag rycker av denna känsla. fråga mig inte varför just nu, det är mycket som spelar in och ingen direkt händelse kan pekas ut till syndabock. det är lite av det där och lite av det andra, lite sen igår och lite för alldeles nyss sedan. men sen så brukar dessa anfall slå mig som hårdast när jag är som lyckligast, jag stannar och ser på min lycka och fråga "är det här verkligt?" och det handlar sällan om tvivel på så sätt vissa kanske anser. jag tror bara det handlar om att man vill påminna sig själv om vad som skulle kunna vara, varna sig själv över den mörka sidan. jag är inte orolig över att mitt pickande hjärta kommer kännas så tungt i morgon, det brukar komma lite av och an. jag tror inte att paniken har någon verklighet och anledning men ändå så pickar det lite hårdare ju mer jag tänker på den. men jag brukar känna såhär, när hösten kommer smygande. där mittimellan det som var och det som ännu inte riktigt har blivit verklighet. liv och död. sommarlycka och ledighet möter höstkyla och rutiner som alla delar.
jag känner mig så malplaserad fast ändå så lycklig, men varför får omgivningen mig att känna att jag borde tycka det är fel att jag faktiskt är lycklig så som jag är vart jag än är?
jag har valt det här, för det får mig att må BRA
......det finns hundra skolor i resten av mitt liv, men det finns bara en av du och det är nu.
jag, har nyss haft ett väldigt givande samtal med en vän som inte allt för ofta dyker upp i mitt liv så som jag ibland kan känna att jag behöver. för det är inte min vän egentligen. men vän iallafall. det var ett sånt där samtal som börjar och det bara rullar på utan några pauser och utan någon ansträngning. ett såndan samtal som gör så att man finner en harmoni i sig själv. och trots att jag har pratat om det ofta och jämt och alldeles nyss utan resultat, så insåg jag vilken väg jag borde ta. det fick en nästan som en främling mig att inse utan att ens vidröra ämnet, det de bästa i mitt liv inte kan ha fått mig att göra. men jag är inte redo riktigt ännu, men jag vet iallfall vart jag ska söka. så nu vet jag.
snart ska jag forma mitt liv men nu ska jag ut och leva det!
<3
/ Carolina.
Kommentarer
Trackback
