Olina

Jag är inte rädd för att dö.
Jag är rädd för många saker, men inte för döden - evigheten.
Jag är inte rädd för döden som möter upp mig, är min vän.
Jag är rädd för att se döden men utan att den hör mig.
Där den står, över dig min älskade.
Jag är rädd för smärtan. Smärtan att se dig dra dina sista andetag i livet och lämna mig för evigheten.
En evighet som varar en evighet av sorg, en sorg utan dig vid min sida.
En smärta av kärlek som finns kvar - till evigheten.
Jag vet inte varför men kanske är det därför jag minns det så väl.....
Jag behöver inte avge löften om glömska, för känslorna försvinner in i evigheten den oändliga.
Det är bara där vi kan leva förevigt.
I ett universum av ingentinget och alltet, där våra själar som en gång lyckats förstå varandra kan tala fritt.
Det är här i vårat liv vi odlar det fröet som ska leva i evighten.
Vi måste vattna kärleken, visa ömhet mot den, behandla den som den borde. Som den behandlar oss.
När mitt sista andetag drars så ska vi le och ta varandras händer till evigheten.
Med en förevigad oändlighet.
Utan en evighet mellan oss.
För att vi älskar.

<3

/Carolina.